Life...

Det är inte lätt men så är livet...
Jag är lycklig lottad att ha det jag har och många har det sämre man glömmer lätt men lever för det jag har.

Men har ett problem, (Sitvationen) att se hur det är nu hur allt bara kastas bort bara på lögner och shit jag kan bara vara den som sätter gränser och säger visar vad som är rätt och fel.
Hur svårt kan det vara?

Jag har ett bra liv, jag har lyckats, jag är en bra mamma jag älskar min familj för dom ska gå långt i livet dom ska få allt det dära som inte jag hade, då menar jag inte onödigt skit, man lär dom hur man kämpar om dom vill ha något, inte ge allt på en silver sked.

Jag är så besviken på denna sitvation för allt kunde vara sååå bra men detta kan förstöra en hel familj och att bara vara så ego och göra så är oförlåtligt.

Jag kan inte bli mer chockad för det har blivit en livsstil som jag inte vill ha nån del i, jag stänger av mig nu, varför fortsätta bry sig då du inte kan förändra dig, jag vill inte ha det så här år efter år same thing over and over agine...

Utmattad känslomässigt, trött, jag har andra och annat att tänka på.
Men sakta sakta så börjar jag försvinna bort från dig orka orka.

Döm mig i dont care! Walk in my shoes, jag lever 24 timmar om dygnet i detta.
Så van nu med att alla dömer en utan att ens veta/förstå...

Its bad men jag ska vara starkare än i går och i morgon det är en ny dag...

Over and out!